Erla är bara femton år gammal när hon får provspela för Nike-IF och kommer in! Men istället för att glädjas över dom mål hon gjorde så hatade hon sig själv för dom missade målchanserna.
Hon börjar banta, inte medvetet, för hon tycker inte att hon är tjock, men när hon inte visste om maten var nyttig åt hon den inte, och hon fick i sig mindre och mindre mat..

Ingen av lagspelarna fattar, visst - dom märker att hon inte alltid äter, men blir lugnade av falska leenden och lögnaktiga försäkringar från Ise om att hon mår bra och äter hemma, och hemma säger hon att hon äter med klubben..


Det kan inte fortsätta, och det gör det inte heller..

Ise svimmade påväg till omklädningsrummet och sedan fick hon diagnosen anorexia.


När Ise inte får spela fotboll igen när hon kommit ut från behandlingshemmet så börjar hon vara med några killar som spelar fotboll, och deras tränare låter henne vara med när dom var en man kort.

Hon får träna en grupp tjejer tillsammans med en äldre tjej, men det fyller inte ut tomrummet efter fotbollen, snarare blir det jobbigare, mest när hon minns, Mias skämt, Appes hönsmamme-sätt och alla andra!

Men, har kompisarna övergett henne, och varför går dom varje gång utan att ens säga ''hejdå''?

Finns det en baktanke bakom det?



Boken var underbar, och jag grät, grät och grät!  Men den var underbar, och jag sträckläste nästan ut den, trots dom nästan 500 sidorna.

Sidantalet var kanske lite långt, men jag tyckte det var bra, för ville verkligen inte släppa boken, men kunde samtidigt inte förmå mig att spara boken.

Författaren, Madeleine Krell, är bara 19 år och boken var en examensuppgift!  Jag ska hålla utkik efter fler böcker av henne, hon har ju många år på sig!